Vissa dagar undrar jag inte ens vad du gör,
men det är samma måne varje kväll.
samma sol varje morgon.
Jag ser dina drömmar, sakta lossna från mitt liv.
Hon är här igen, jag låter ett leende sprida sig över mitt ansikte för hennes iver. Hon trevar över min kropp med sina fumliga händer, hon har väntat i hela sitt liv. hon säger att hon älskar mig.
Men hon vet likväl som jag att jag aldrig kommer att älska henne.
jag vet, hon vet exakt vilka villkor som gäller.
Jag kommer att ringa henne om två dagar igen och likt en trogen hund kommer hon stå här utanför min dörr igen. I min självömkan skall jag låta henne komma mig nära, men aldrig inpå min själ.
Men hon levrar blodet för ett tag, bygger upp en mur av blodkroppar över såret hon lämnade i min kropp.
Där ångestens stygn sitter alldeles för löst, varenda andetag gör så fruktansvärt ont. Men vem ska kunna läka mig nu?
Jag har aldrig träffat så mycket vänner och människor förut
jag har inte heller någonsin känt mig såhär ensam.
Har någon någonsin varit så full av självömkan förut? Ska ni avsky mig nu?
För det är lättare att hata än att älska, eller?
Jag gick från ledsen till arg, från arg till ängslig och nu…vet jag inte riktigt vart jag står.
Är det fler som förlorat sin bästa vän och sin flickvän under exakt samma sekund? Samma telefonsamtal, samma kväll..de var på samma plats. men inte jag.
Blä. Jag blir nog mest bara äcklad av tanken.
Hur kunde jag vara så blind?
Hon sa till och med att hon skämdes över mig..men ändå?
silly me. Silly you.
Håna mig, hata mig.
Gör precis vad ni vill.
För trots alla sorgsna rader,
trots att alla troligen tror att jag är en deprimerad idiot.
så stämmer inte det.
Jag rör mig.
Ni står still.
Place your comment