Du gör mig så svag.
Mina knän viker sig när jag ser dig i skolan
och än en gång så förälskar jag mig i leendet som sprider sig
över ditt ansikte när du möter min blick.
Inuti går jag sönder
men jag ler..och där är fjärilarna igen.
Minns du när vi satt hos din mamma
du spelade piano..vi sjöng.
Jag, alltid i fel tonart.
Du, mötte alltid mina läppar efter att du skällt på mig.
Nu sitter jag ensam, med samma textrader
samma låtar och en inspelade melodi.
Jag har alltid rätt tonart..
men det är dina läppar jag saknar.
Du kan fortfarande inte lyssna på de låtar vi förälskat oss i tillsammans
Jag har studerat varenda ord i alla dessa texter
Varenda tonart påminner mig om dig.
Men jag faller aldrig isär.
För där står du igen.
Där du alltid kommer att stå.
”you’ll nevere walk alone”