
Archive for oktober 2nd, 2010
It’s the only thing that stops the ache.
If you love something
Set it free..
So if you love me
let me go.
Run away before I know..
Känslan av att inte tro på sig själv.
varje morgon känner jag mig som ett nyfött föl
på ostadiga ben letar jag mig bort till tryggheten..
jag måste hitta mamma
jag måste hitta sofie.
är de inte hemma så måste jag ringa någon.
bara för att veta att jag inte är ensam. jag måste få stödskenor för mina knän.
De viker sig. Jag skakar..utan en enda muskel i min kropp och med svullna ögon så letar jag efter solen.
jag letar efter något slag av bekräftelse.
somnade jag i telefonen igår natt?
hon frågar om jag behöver räddas.
en annan hon säger att hennes religion säger att vi måste säga upp kontakten nu..
Men Hon säger att hon älskar mig och att hon saknar mig.
Men det finns ingen bekräftelse, ska jag börja rabbla namn?
meningslösa idioter som jag fått på fall? är det bekräftelse?
Betyder det att jag är någonting?
Får jag vänner då?
blir jag mer attraktiv då?
kommer de säga att jag är vacker?
Det spelar ingen roll om de så säger att jag är det vackraste dem sett.
De kan likväl säga att de älskar mig..När de låter händerna vandra över min kropp som så många gånger förr.
imorgon kommer jag att födas på nytt igen. och på skakiga ben så letar jag efter mamma..efter sofie.
jag måste ha bekräftelse. utan ytlighet. utan känslor.
bara få veta att jag finns.
att jag inte bara är en illusion.
Jag kanske bara är ett påhitt, hela min värld kanske bara är påhittad för min skull?
Jag tror att jag ska växa upp nu.
Känns som att det är dags.
you are killing me. seriously.
har ni någonsin satt en tändsticka intill örat när den brinner?
ironiskt nog låter det som vågor..
hon har spelat ett spel. solskensflickan var värre än dem alla tillsammans.
Hon föll för mig och jag antar att jag förtjänar en nominering för den roll jag spelade..i min pjäs.
mitt livs mästerverk.
Det föll så vackert i bitar.
Som glas mot metall. en rivande känsla längs ryggraden
jag slutade andas för ett tag.
endorfinerna i min kropp gör mig hyperaktiv
jag kan inte sitta still en sekund.
Det är rätt sorgligt, jag är för svag.
hon är för svag.
Trots att jag lovade att fånga henne i fallet så står jag här
som en tapper legosoldat redo för strid.
jag skulle fånga henne, ta hennes hand när hon var påväg över kanten.
Men nu ser jag henne försvinna
och i mina kängor står mina iskalla fötter stilla som i betong
och jag är för svag för att sträcka ut min hand
jag är för rädd för att skrika.
Hon faller. faller. faller.
Hon skriker mitt namn.
hon skriker efter hjälp.
och det ekar..det ekar som en gällt hundskall i mina öron
jag befinner mig i ett vakuum, som efter en lång djup sömn.
hela kroppen känns tung när jag inte känner min puls
när jag inte längre hör hennes skrik
När jag inte längre kan känna hennes andetag..
jag faller, när hon inte längre skriker mitt namn.
Jag vänder om, i samma fotspår vänder jag tillbaka.
Tillbaka till min låtsasvärld, jag är blott en legosoldat.
Men själen min är fallen. Jag lät henne falla.
I elden lät jag vågorna skölja över min kropp
saltvattnet brände min kropp när vattnet brusade över min hud.
Jag ska resa mig ur askan snart..
jag ska tillbaka till min låtsasvärld.
snart är jag en legosoldat.
både kropp och själ.
Men solskensflickan, hon är förlorad.
då jag lovade henne en trygghet. jag ska aldrig lova någonting igen.
Arkiv
Kalender
Etiketter
Senaste kommentarer