Ett tidsfördriv att dö för

Archive for november 17th, 2010

hur skulle jag kunna sagt sanningen till dig?

Du trodde inte ens på den själv.
Du grät innan jag ens öppnat min mun…och nu kallar du mig för äcklig.
Jag kanske inte är värd dig, det kommer jag aldrig någonsin att bli.
Ditt ideal av en perfekt flickvän passar inte in i min livsfilosofi.

Du förstörde allting i somras.
jag fick börja om och du har rätt..jag är inte samma person längre.
men jag har ingen lust att återgå till den jag var.
för att jag mår bra, jag är lycklig.

och om du bara kunde bryta dig loss från alla dina hjärnspöken så kanske du också någon gång skulle kunna bli lycklig.
Du vet att jag känner dig bättre än vad du känner dig själv.
Men ändå har du alltid vägrat lyssna.

För vad är du nu? egentligen?
vem är du? vet du ens det själv?
Du är så rädd för att hitta den du är att du är livrädd för att vara ensam
Du har aldrig konfronterat dig själv…men om du skulle gräva djupt, djupt inne i dig själv.
då skulle du hitta den tjej jag en gång var kär i.
Men du är för rädd. alldeles för rädd.

Trots all skit som jag stått ut med på grund av dig så kommer jag alltid att älska dig.
Tyvärr är jag också feg..jag vågade inte se dig i ögonen och säga som det var. Det gjorde ont i mig att undanhålla det.
Men jag såg inte hur det skulle gynna dig…jag ville inte att du skulle behöva utstå det som du fick mig att utstå
Men du har grävt efter svar och nu har du sanningen.

Mina skuldkänslor lever kvar.
Mina ”moderskänslor” för dig..lever också kvar.
Jag kommer alltid att vaka över dig.
och jag kommer alltid att finnas här som din vän. Alltid.
Men det är du som bestämmer nu..hur du vill ha det.
jag står alltid kvar här. det har jag alltid gjort.

som din vän.

posted by Malin in Okategoriserat and have No Comments

butterfly fly away

jag sitter och väntar, kikar mot dörrhandtaget
jag längtar efter att se låset vridas om..höra dig pusta
jag har din nyckel.
och jag ska försöka rusa upp för att öppna dörren så snabbt jag bara kan
på rådjursben..du gör mig på tok för knäsvag.

och där kommer du att stå..med ditt vidunderliga leende och jag kommer att falla
försvinna in i dina finurliga ögon
..när du lägger armarna om min hals.

jag har förlorat.
förlorat mitt löfte om att aldrig någonsin falla såhär igen.
det kändes rätt lönlöst att ens försöka streta emot..
när du överföll mig med dina jordgubbssmakande läppar
och dina fumliga händer.

jag längtar..efter att se dig stå där i dörröppningen
med ditt vidunderliga leende..och på svaga knän ska jag
på lätta fötter flyga på dom rosa moln du planterat under mig..

bara du ser till att komma hem snart.

posted by Malin in Okategoriserat and have No Comments
Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu