Du trodde inte ens på den själv.
Du grät innan jag ens öppnat min mun…och nu kallar du mig för äcklig.
Jag kanske inte är värd dig, det kommer jag aldrig någonsin att bli.
Ditt ideal av en perfekt flickvän passar inte in i min livsfilosofi.
Du förstörde allting i somras.
jag fick börja om och du har rätt..jag är inte samma person längre.
men jag har ingen lust att återgå till den jag var.
för att jag mår bra, jag är lycklig.
och om du bara kunde bryta dig loss från alla dina hjärnspöken så kanske du också någon gång skulle kunna bli lycklig.
Du vet att jag känner dig bättre än vad du känner dig själv.
Men ändå har du alltid vägrat lyssna.
För vad är du nu? egentligen?
vem är du? vet du ens det själv?
Du är så rädd för att hitta den du är att du är livrädd för att vara ensam
Du har aldrig konfronterat dig själv…men om du skulle gräva djupt, djupt inne i dig själv.
då skulle du hitta den tjej jag en gång var kär i.
Men du är för rädd. alldeles för rädd.
Trots all skit som jag stått ut med på grund av dig så kommer jag alltid att älska dig.
Tyvärr är jag också feg..jag vågade inte se dig i ögonen och säga som det var. Det gjorde ont i mig att undanhålla det.
Men jag såg inte hur det skulle gynna dig…jag ville inte att du skulle behöva utstå det som du fick mig att utstå
Men du har grävt efter svar och nu har du sanningen.
Mina skuldkänslor lever kvar.
Mina ”moderskänslor” för dig..lever också kvar.
Jag kommer alltid att vaka över dig.
och jag kommer alltid att finnas här som din vän. Alltid.
Men det är du som bestämmer nu..hur du vill ha det.
jag står alltid kvar här. det har jag alltid gjort.
som din vän.
Place your comment